LANDSKAP

 
Djupet, ett sår, ett monster – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner som ett barn – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser.

Underliga karga landskap i hjärtat själv.

Innehållet borta, yta kvar.

       Ansikten –

rör sig runt, runt. Letar efter något. Även den som inte bryr sig har hålet inom sig. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma.

Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. Portgångar som sår, gatstenar som bölder. Hettan! Ansikten som gör sig redo för förtal, skyldigheter, fiendskap. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är förbi, nyckeln och den låsta människan är här. Ulven är borta, varulven har utrotats, spetsats på påle.

Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Stekhet asfalt, – framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt.

Vandrar vidare mot parken. Slår upp ögonen. Territorier mellan invånarna, ensamma med sina datorer och böcker. Värmen igen. Den slår. Solen en blixt mellan trädgrenarna. Vid alla, vid envar – en dolt område, området som inte talar. Det slår emot, slåss och fingrar ibland. Sen låter det oss vara, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.

Landskapet ett ömsat skinn. Flagor. Banalt.
Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand.

Parkens ojämna gröna gräs. Löven börjar redan gulna. Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av solen, själar förtvinade, personligheter förstörda.

Birgitta Trotzig:

   Som ett djup. Livet överföll mig; jag vet inte längre vad jag ska göra av mitt liv. Men där är som ett djup.
   Tystnaden stiger. Jag söker inte kunskap, jag har aldrig gjort det. Söker att leva.
   Som en yta gnags underifrån allt skörare av ett främmande element. Alldeles främmande.