ETT SLAGS BREV –

Söndagsvals. Piller på bordet. Nej, jag tar inte för många. En kopp kaffe efter. Ska inte blandas med koffein. Varför inte? Det känns ju bättre. Nåja, jag tar det lilla lugna. Konsten står åt sidan idag. Men bara för musiken. Bara musik idag. En länk, ett nytt band. Jag fastnar. Kaos. Kontrollerat Kaos. Pojken biter sig själv i handen. Minns du bror? Minns du? Dagar före jul, världen luktade gott. Minns du? Jo, du minns. Åh, mitt kära bekännande, säkert äldre än kristendomen själv. Här får ni mina ord.

Trädet på gården. I ösregn. Söndag. Pirret i magen. Huvudvärken. För mycket koffein. Väntar på min bror. Långt borta. Blodet är tjockt. Bänder fast oss vid varandra. Tårar kommer, bekännelsen är komplett. Håll inte tillbaka ett ord, håll inte tillbaka ett ord! Väntar här på dig, timmen är lugn, sekunden ler. Väntar. Vi bränner kuverten. De där som gjorde så ont i ungdomen. De tragiska sluten. Vi har bränt det mesta. Men längst inne lirkar sanningen. Handflata. Beröring. Bekännelsen. Ja, jag väntar. Tid är inget problem.

Och i ljuset från en öppen eld sägs saker som måste sägas. Kärleken går först när man är törstig. Sen står vi där utan att ett ord sägs. För när man vet, så vet man. Blod är tjockare än vatten. När man vet så behöver man inga illusioner. Man bränner dem likt kuvert.

En dörr som alltid står öppen.