BORTOM GRANARNA
1.
Bryter av. Bygger en egen stig. Mörkgranarna. Granhäxorna. Trädfingrar långa som flera meter. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamna med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig liten det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.
Det rena ögat. För mycket socker, för många intryck, en sprängande värld. Jag eskapulerar tre gånger i minuten. Det andra! –
Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar svavel. Den endaste beröringen. I kallaste natten, friskheten den… – ”Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.”
2.
Hennes hår brukade vara sensommarbrunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken.
Raden av träd vid sidan av vägen är ofrånkomligt sjuka – de tycks lida av någon bisarr sjukdom – och vad mer, jo, det är bara hon som ser denna sjukdom. Allt i livet tycks avfälligt, icke bestående. Hon sitter på en bänk i ett mindre samhälle och läser en bok av den äldre kvinnan med de bisarra sätten att betrakta saker och ting. Såren i marken och asfalten – de syns i uppskurna blodfyllda veck – är så mycket bara hennes, och så mycket bara där för tillfället att hon kollapsar från läsandet, just där, just på bänken, just under ett tillfälle, just under en bråkdels sekund.
Med hennes pekfingernagel ristar hon in i bänken, in i den gröna oljefärgen: ”Jag målar hela världen.”
Perspektiven skjuter sig själva ur sig själva – balansen är ur funktion – raden av träd, av granar, blir utdragna ur sin rätta position för att cirkulera runt sin egen bild.
3.
Senaste nyheterna: hennes ansikte i kras.
Tusen skärvor. De anlitar eliten för att återskapa det.