SEPTEMBER 2010-2014
September har för mig ett Janusansikte lika mycket som Januari.
Femte året med denna journal. Jag tog en eller flera bilder och en bit text från varje September 2010-2014 och la upp. Kan ses nedan.
Allt som inte är. Allt som är.
Allt det där. Det stora, det vackra. Men det är tangenter nu. Natt. Sömnen borde sovas.
Sträcker ut händer, försöker omfamna. Men nej. Allt som är, är. I vissa stunder, i vissa gränsområden. Nej, jag har inget mer. Detta är mina ord. Försöket att berätta för dig att jag vill kunna ge dig allt du vill ha. Försöket att berätta att jag önskar er alla så mycket kärlek och glädje. Försöket att brinna igenom, slå ut, ta tag genom orden, texterna, skärmarna, bilarna, fartygen, städerna, gränserna, ondskan, orättvisorna..
Och så visar klockan vad klockan är. Och så visar natten vad natten är. Händerna är tomma, tanken vill hitta en rak bana. Bussar. Rödljus. Neonljus. Det sjudande livet. Jag var där förr. – Och jo, rynkorna visar sig, ålder visar sig.
Och om mina ord skulle visa en röd tråd för en läsare, så har jag inget med den tråden att göra. Någon skrev: ”Jag har en kropp för jag känner mitt hjärta slå, jag lever i en värld för jag ser den omkring mig.” Ja, jag håller med. Mer är det inte. En kropp, en värld. Eller.. det där andra?
(Huset i parken. Träd. Fingrar som rör vid. Fält. Henne.
En känsla av det totalt annorlunda. Den röda klicken färg som skapar hela tavlan. Åska och mörkermulet över stugan, men ur fönstret, ur hela inramningen glöder den rödröda eldstaden. En tavla jag såg. En tavla jag ser vid varje mitt steg då staden börjar somna, planas ut.)
”Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?”
ismörker september mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.
En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp, vandringar i timmar. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –
TVÅTUSENTOLV. (DET SISTA ÅRET).
DIKT NEDAN AV LANGSTON HUGHES.
The calm,
Cool face of the river
Asked me for a kiss.
I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.
Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)
”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”
”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”
”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”
Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –
I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.
Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).
Det Vita, lik-giltigheten.
Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)
Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.
En text om ondska, speciellt ——–. Den lurar överallt, byter former. Den långa svarta ormen, knappt möjlig att se i rädslans halvskymning.)
I Djupet. –
Djupet, ett sår, en symbol, ett monster – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner som ett barn – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser. Utmärglade.
Underliga karga landskap i hjärtat själv.
Innehållet borta, yta kvar.
Ansikten –
rör sig runt, runt. Letar efter något. Även den som inte bryr sig har hålet inom sig. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma. En sal. Ett slut.
Monster som skuggar,
feghet, ryggrad
arbete, frihet,
Luger –
Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. De öppna tunga dörrarna som sår, stängsel som bölder. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är nu, nyckeln och den inlåsta människan är dömd. Ulven är här, varulven har här, den äter på utmärglade lik.
Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt. De stänger och trycker på knappen. Gasen, i Feghetens namn en industrialiserad mördarmaskin.
Territorier mellan invånarna. Värmen igen. Den slår. Solen en blixt mellan metallen. Vid alla, vid envar – ett dolt område, området som inte kan sluta minnas. Det slår emot, slåss och rispar ibland. Sen låter det oss vara en liten stund, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.
Landskapet ett ömsat skinn. Hudflagor. Banalt. Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand.
Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Ugnen. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av ugnen, själar förtvinade, personligheter förstörda.