NU 151204 17:48

 
I Djupet. –

Djupet, ett sår, en symbol, ett dött barn – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner och glöm – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser. Utmärglade.

Underliga karga landskap i hjärtat själv.

Innehållet borta, yta kvar.

       Ansikten –

rör sig runt, runt. Letar efter något. Paniska. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. Flaggor, nationer – det spelar ingen roll. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma. Slutstation. Stängsel. Ett slut.

Termometer som sjunker.

Monster som skuggar,
              fast de kanske inte vill
              men de är maskinen
              de är gränsen
              de är k-pistarna.

Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. De tunga dörrarna som sår, stängsel som bölder. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är nu, nyckeln och den utestängda människan är dömd. Ulven är här, varulven är här, den äter på utmärglade lik.

Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt. De stänger och trycker på knappen. De stänger och trycker på knappen. De stänger och låser för gott.

Territorier mellan invånarna. Kölden igen. Den slår. Minusgraden en blixt mellan metallen. Vid alla, vid envar – ett dolt område, området som inte kan sluta minnas. Det slår emot, slåss och rispar ibland. Sen låter det oss vara en liten stund, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.

Landskapet ett ömsat skinn. Det är tö. Lik och blod. Barn, män, kvinnor, hundar. Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand. Allt sånt här får man betala för. Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Ugnen. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av den kalla ugnen, själar förtvinade, personligheter förstörda.

Detta ska vi leva med. I djupet. Alltid i djupet.

Ondska.