MITT NAMN SKALL VARA LEGION

 
En dag emellan.

En dag som egentligen inte borde existera. Minnenas dag. Kluvenhetens dag. Påskafton?, senare?

Den schizofrena dagen. Skyldigheternas dag. Nej, du smiter inte undan nu. Detta är vad du får.

Samma stad, samma skrik, samma lockelser, samma vädjanden – men ändå inte, – livet förändras ständigt. Jag har nästan, nästan en tår på min kind. Om denna tår bara ville komma. Känslorna i ett tätt rum.

Det ljudlösa rummet, statiskt och myllrande; – samtidigt öronbedövande och stilla susande säv. – Priset och lockelsen. Den mest extatiskt smärtsamma – dock befriande – friheten. Inte tusen röster, ett hav av röster. Miljoner, kanske den eviga fursten bildad i vårt eget ödes skapande fingrar. Varför göra det ena om man kan göra det andra? I ett fängelse tänker jag, inga valmöjligheter?, frihet? –

Soldaten vandrar över krigsplatsen. Över kroppar, minnen.
Han stannar upp, han måste stanna upp. Kropparna är för många,
slaktandet har varit omfattande, kroppar i högar.

En vecka för att ta sig igenom tärnat kött, slamsor, död död död. Rök ser ej sol, svart, svart. Sårade människor skriker, sårade hästar skriker – har du du hört en häst skrika ut sin dödspanikångest? Nå, de blir inte häst, du blir inte häst, du blir inte människa.

För att överleva, bli många. Legion; mitt namn är Legion. Ja, ty jag är många.