NOLLSUMMESPEL

Skrivet på Facebook för 2 år sedan idag:

 
(Svenska) Språkets absoluta begränsningar. Debattartikel, partiledarduell, kulturartikel. I vad som Måste vara en begränsning (28 pjäser eller vad det nu är som kan läggas på ett visst antal vis). Som det är nu med plattformar i digital och ickedigital repeterar det som repeterats. En bokstav har betydelse av…? Diagnos: alla scrollar ned sida efter sida och skiter fullständigt vad där (står). Man skriver något själv och tittar och tittar och tittar vad andra har skrivit om det. Sina egna ord i datorn en förlängning av en ens IRL-själv. Nyheter från Kiev nej, ens egen nyhet ja. Och till slut har allt som kan skrivas skrivits och det kan inte finnas en människa som bryr sig. Kanske entré för den helt bildbaserade datorn. Kanske kaos. Kanske en artikel i SvD som bedöms som mycket viktig inte kommer att ha någon som helst betydelse. Just för att författaren är den enda som läst hela och hen tror att många läser den. Vi läser om oss själva men inga läser om oss. Tänk om din FB-sida egentligen bara visas för dig? Kafka återuppstår som en grandios fågel ur elden. Vi har blivit oss själva. Och absolut inget mer. (Skrivet under indignation och kaffe.)