DE TYSTA

 

 
 
Trasiga löv.
Doften. En vinter penetrerande.
Piller. Tunga regndroppar sedan sol i dis.
Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Fönstret är inte riktigt stängt.

Bilden av det tysta geniet.
Kanske omöjlig att framföra. Jag greppar i den allmänna sfären fortfarande, jag kan inte kalla mig tyst. Men de finns. I tystnaden.

Jag beger mig in i Birgitta Trotzigs värld igen.
Hon är det där minnet av något underbart som jag aldrig riktigt kan minnas. Hon skriver:

 Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött? Göra detta för det är deras ända sätt att överleva, bli spöke?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du. Prestation in i det sista.

Prestationsprincipen.

Långt bak industrier till nu tjänster insprängda i vårt kött?

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molnen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med om detta.
Jag kan inte vara med om detta. Jag är tyst, så tyst.

Så tyst att jag hör att vi tysta är de enda som gör revolution.

Att framföra något vore en mardröm.
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dig, djag, dom – de tysta. Och att ge ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala med varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden, tanken (som aldrig helt kan veta, detta är den tystes förbannelse). Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här.

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

 
 

∞