JAG SÅG DIG, EN SPRICKA
I EN TIDS-RUMS-DISTORTATION

 
rädd för att det var sista gången
jag såg dig, det var en chans på omöjlighet suffa suffix till slut en jaävala tomhet din dina öon mot tapeten och biter o 40
sista chans att att

drömde om att du verkligen, att du
hade tagit dig dit, utan att dö

som första människa i historien

du är bara värme
du är snön springandet ramlandet skrattandet
och en svart stjärna på den vita himlen

ja, så är det
har man olika versioner av sig själv?
måste jag nu gå vidare in i det okända?

i turin 1889 gick nietzsche på gatan
han såg en kusk skrika och piska en häst
nietzsche sprang fram storgråtandes
och tog händerna om hästen, kramade den
sen segnade han ner och gick in i
den 11 år långa tystnaden.

nietzsche skrev om rättvisa
och efter ett liv i mardröm
kunde han inte se mer ondska –
kuskjäveln, bort med dig från
hästen.

Och han sa i min nattdagdröm:
Vad jag än kallar det, det mörka,
hos vissa individer och kanske
hos alla, så kommer smärtan
aldrig upphöra i denna värld –
jag ser därför människan som
obotlig, ett farligt vapen,
och som vi vet ligger människans
öde i att förstöra sig själv.

Det vet vi. Och vi ska dö.

Jag minns: Sista gången. September. Kallt. Frost. Parken. Du var inte där.

Vissa människor är himlens tysta. En varats herde.