EN FRÅNVARO

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål