KRIS; SKRIVET 2019 –

 
 
 
Skräck.

En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.

Men allt är relativt. (”Why the Why?”)

Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.

Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.

Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.

Det var ju skräckfilm
dom kollade på

och alla höll för ögonen

men du såg
bara dammet
på teverutan

mer fanns inte
så du också

tryckte hårt ner dina ögonlock. –

***

Att verkligen skriva är svar.

Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.

Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.

Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.

Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.

Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.

Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.

Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.

Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.

Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.

Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.

Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.

Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.

Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.

Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.

Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.

Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.

 
Och:

Tack Elisabeth. Du som såg mig.

Och till dig S, för alltid.