SKREVS SÖNDAG, TIDIG MORGON

inlagt av den 2020.09.23, under eget, fragment, omsorg, poesi, text
23:e

Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.

Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.

Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.

Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.

Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.

Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?

Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?

Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.

Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen, handen.
Fastän hemmet och boningen är där. Och katten.
Och kanske min egen hand på min axel.
Mörkret dimman cigaretten tystnaden
är en sorts med-samvaro med mig själv.

Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den närmar sig och
kommer när som helst att dra mig ur mig själv.
Då blir jag under stunder hemlös, svartmålad,
världen svarar inte. Heideggers kuslighet.

Frånvaron och kusligheten.

Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.

Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting.
De bara är. De svarar mig inte.

 
Den rustade glädjen och den nyktra ångesten
är skör. En liten spricka räcker.

Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en sista cigarett.

Jag slutar skriva nu, här.

 

{