METAFOR

 

23:54.
Hamnen. Natt.
Gatlyktan med dess sken, dimma.

Fartyg mot kajkanten. Likt valar de skriker, en symfoni av rost och glömska. Hans ögon öppnas. Gatlyktan med dess sken. Blixtar, färger, neon, delirium. En kropp rycker till, liv-nerv vibrerar. Han ser Marlow sittande i lotusställning, sittande där likt en buddha. Var är Kurtz, är han slutligen borta? Äntligen? Slutligen?

Brännmanet. Det röda. Brandgula. Drar sig loss från trådar. Vraket, kadavret reser sig sakta ur uråldriga kättingar.

Där vid kajen. Ensam själ. Figuren rör på sig. En man längst ut på piren. På piren, längst ut. Reser sig. Tar sakta, sakta tillbaka sin tid. Som om han just förstått att den alltid har varit hans, att den varit där hela tiden. Att han alltid gett den till de där, de som äter av människors själar, de där som drar en mot kajkanten. Krigaren i honom är borta. Vapnen ner, i och utför kontinentalsockeln.

Längst ut. I imman mot rutan ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ljudet av stark vind mot vatten. Nu som om dansande, blivande, slutligen (öppnande). Han ser och är stjärnorna – reser sig, rör sig stark med långa steg. En utstakad väg: han är här nu, ensamhet föder extas, bilder mönster, river murar, skapar vägmärken.

En sista blick bakåt och sedan en framåt.

Han går den väg han ska gå. Dimman är tät och omsluter honom när han vandrar inåt landet. Men vinden har lagt sig. Och havet andas oändligt tyst och stilla. Som om ingenting någonsin har hänt. Hamnen är tom, öde, ett fotografi utan datum som blivit liggandes på asfalten.