24:e
Har någon verkligen förstått innebörden av titeln på Nietzsches bok ”Mänskligt, alltförmänskligt”? Helt enkelt att vi inte är kapabla att leva i harmoni med världen: klimatförändringar, överbefolkning, pandemier. Senaste forskningen visar hur varje hjärna är unik (såklart, men nu visar den att det inte är någon skillnad på den manliga och kvinnliga hjärnan). Vår hjärna är en produkt av exakt det liv vi har haft fram till nu. Så vi kommer inte kunna leva ”as one”.
När högt uppsatta chefer på NSA säger att vi inte kommer klara miljöförstöring/klimatkris borde väl någon lyssna? Eller är detta den bittra sanningen: vi är sådana egoister (även på det omedvetna planet) att vi bara kommer att se till oss själva? Att du kanske inte tror det om dig själv, att du tror du är solidariskt nog att sätta din nästa före dig så vet jag inte om jag tror på dig.
I filmen Turist av Ruben Östlund kommer ett alarm om något livsfarligt. En familj med två barn sitter vid ett bord när detta händer. När alarmet ljuder struntar mannen helt i sin familj och springer iväg för att klara sig själv. Men alarmet var fel, inget hände.
Är det AI:n som kommer att bli Nietzsches övermänniska? Kommer det finnas kvar något mänskligt medvetande i framtida ”levande organismer”? Eller är det cyborgen, mixen, som kommer härda ut? Eller är det redan över, är det bara biverkningarna som inte visat sig än?
20:e
16:e
FRÅNVARO;
han
– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.
05:e
vem ska jag vara
nu när jag är jag
vem är du när jag
tydligt och blödande kan säga vem jag är?
är du där?
är du kvar?
är du dig nu när jag är jag?
till tals
jag
mina ord
till dig
svarar du
finns. existerar?
det är lätt att säga att vi är jag-du.
men
23:e
23:e
Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.
Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.
Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.
Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.
Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.
Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?
Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?
Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.
Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen, handen.
Fastän hemmet och boningen är där. Och katten.
Och kanske min egen hand på min axel.
Mörkret dimman cigaretten tystnaden
är en sorts med-samvaro med mig själv.
Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den närmar sig och
kommer när som helst att dra mig ur mig själv.
Då blir jag under stunder hemlös, svartmålad,
världen svarar inte. Heideggers kuslighet.
Frånvaron och kusligheten.
Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.
Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting.
De bara är. De svarar mig inte.
Den rustade glädjen och den nyktra ångesten
är skör. En liten spricka räcker.
Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en sista cigarett.
Jag slutar skriva nu, här.
18:e
han är inte jag (längre?)
han sväljer ner dom två
med smärtlindrande
lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche
Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?
senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder,
som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle
jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –
som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade
Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade
sväljer ner två med smärtlindrande
men han är inte jag
inte nu (inte längre?)
och jag ber inte om ursäkt
hennes tatueringar var grymma
funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin
jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden
jag låg och lyssnade på radio en kväll
folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova
alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?
vill inte anklaga men
hur ska jag inte anklaga?
Nietzsche igen:
”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”
Nietzsche igen:
han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från
han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen?
jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:
”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA”
ja, bara en dimma punkt
18:e
16:e
14:e
23:e
