220518 19:46

inlagt av den 2022.05.18, under eget, foto
18:e


 

 

THE WHITE NOISE. ATTENTION DEFICIT DISORDER. THE CONSTANT CONCERN.

inlagt av den 2021.08.20, under citat, eget, psykiatri
20:e


 

When Albert Camus was writing about Martin Heidegger, Camus put some words to what he thought would catch Heidegger’s thinking. (I do not know if Heidegger himself had written or spoken about those words, but I have a feeling that he had. He almost must have.)

The words were (first in English then in Swedish).

The Constant Concern.
Det ständiga bekymret.

And now I add:

Attention Deficit Disorder.

Why do I write all this? Much of what I do with pen/camera/writing/blogging and other shite comes from ”The Constant Concern”; ADD. It’s like entering the maze, kill the monster, pick up the thread but never ever find the way out. There is no relief. Creativity promises me a cathartic Hard Reset. But the older I get these small pieces I get from Mephistopheles get smaller and smaller.

The quotes below are by Gabor Maté. He catches the grim face of ADD in those words.

The law of entropy rules: order is fleeting, chaos is absolute.

The individual with ADD experiences the mind as a perpetual motion machine. “I have a mind like a butterfly,” a fifty-seven year old woman said. An intense aversion to boredom, an abhorrence of it, seizes hold as soon as there is no ready focus of activity, distraction, or attention. One experiences an unremitting lack of stillness internally – a constant background static in the brain, a ceaseless “white noise,” as Harvard psychiatrist Dr. John Ratey has put it. There is a merciless pressure in one’s mind impelling one on, without necessarily any specific aim or direction. As long ago as 1934 an article in The New England Journal of Medicine identified a distressing driven quality to some people’s lives, which the authors called “organic drivenness.” I, for one, have rarely had a moment’s relaxation without the immediate and troubling feeling that I ought to be doing something else instead. Like father like son. At the age of eight or nine my son said to me once that “I always think I should be doing something but I don’t know what it is.” The oldest person to whom I have prescribed a stimulant was an eightyfive year old woman who, on taking Ritalin, was able to sit still more than fifteen minutes for what was literally the very first time in her life.

A ceaseless “White Noise”. I’m Never at Home.

 

SCREENS / MIRRORS

inlagt av den 2021.08.20, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
20:e


 

 

 

 

010

inlagt av den 2021.08.07, under eget, foto, inläggsserie
07:e

 

007-009

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

004-006

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

001-003

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 


 

RED II 3D REWORK

inlagt av den 2020.12.04, under eget, grafik/digitalt
04:e

 

MONOLITH

inlagt av den 2020.11.25, under andras, eget, grafik/digitalt
25:e

 
 
THE PRAYER OF TARKOVSKY’S STALKER

Let everything that’s been planned come true.
Let them believe.
And let them have a laugh at their passions.
Because what they call passion,
actually is not some emotional energy,
but just the friction between their souls and the outside world.
And most important, let them believe in themselves.
Let them be helpless like children,
because weakness is a great thing, and strength is nothing.
When a man is just born, he is weak and flexible,
when he dies, he is hard and insensitive.
When a tree is growing, it’s tender and pliant,
but when it’s dry and hard, it dies.
Hardness and strength are death’s companions.
Pliancy and weakness are expressions of the freshness of being.
Because what has hardened will never win.

MÄNNISKANS GRÄNS

inlagt av den 2020.11.24, under eget, foto, fragment, snabbinlägg, text
24:e

 
 
Har någon verkligen förstått innebörden av titeln på Nietzsches bok ”Mänskligt, alltförmänskligt”? Helt enkelt att vi inte är kapabla att leva i harmoni med världen: klimatförändringar, överbefolkning, pandemier. Senaste forskningen visar hur varje hjärna är unik (såklart, men nu visar den att det inte är någon skillnad på den manliga och kvinnliga hjärnan). Vår hjärna är en produkt av exakt det liv vi har haft fram till nu. Så vi kommer inte kunna leva ”as one”.

När högt uppsatta chefer på NSA säger att vi inte kommer klara miljöförstöring/klimatkris borde väl någon lyssna? Eller är detta den bittra sanningen: vi är sådana egoister (även på det omedvetna planet) att vi bara kommer att se till oss själva? Att du kanske inte tror det om dig själv, att du tror du är solidariskt nog att sätta din nästa före dig så vet jag inte om jag tror på dig.

I filmen Turist av Ruben Östlund kommer ett alarm om något livsfarligt. En familj med två barn sitter vid ett bord när detta händer. När alarmet ljuder struntar mannen helt i sin familj och springer iväg för att klara sig själv. Men alarmet var fel, inget hände.

Är det AI:n som kommer att bli Nietzsches övermänniska? Kommer det finnas kvar något mänskligt medvetande i framtida ”levande organismer”? Eller är det cyborgen, mixen, som kommer härda ut? Eller är det redan över, är det bara biverkningarna som inte visat sig än?
 

THE THIN WHITE LINE

inlagt av den 2020.11.12, under bildserie, eget, grafik/digitalt
12:e


 

 

 

MY FRIEND

inlagt av den 2020.10.20, under eget, foto
20:e

 

DETALJER

inlagt av den 2020.10.16, under bildserie, eget, foto
16:e

 

 

 

00:31

inlagt av den 2020.10.16, under eget, foto, fragment, poesi, text
16:e

 
 
FRÅNVARO;

      han

– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.

 

DISKREPANS

inlagt av den 2020.10.05, under bildserie, eget, foto, omsorg, poesi, text
05:e

 

vem ska jag vara
nu när jag är jag

vem är du när jag
tydligt och blödande kan säga vem jag är?

är du där?
är du kvar?
är du dig nu när jag är jag?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är lätt att säga att vi är jag-du.

men

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •  
  •