010

inlagt av den 2021.08.07, under eget, foto, inläggsserie
07:e

 

007-009

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

004-006

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 

 

001-003

inlagt av den 2021.08.07, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
07:e


 


 


 

NÄR DET SKÄR SIG

inlagt av den 2020.06.08, under bildserie, eget, grafik/digitalt, inläggsserie, omsorg, poesi
08:e


 
 
 
 
 
 
automatik
– du sa att så skulle det göras

inte sitta fast längre
röra på sig
sig röra på sig
sig röra röra
röra vid
vidröra
sällan skådat
att se

inte faller
faller intet

det är omöjligheten som inte talar

blir yngre
reglerna gäller inte

se det intiga
i ögonen
tills
det faller

se det intiga
i detaljerna
tills
du briljerar

se det intiga
i avsluten
tills
du inte somnar

se det intiga
i vinklarna
tills
piskan viner

se det intiga
i ögonen

se det intiga i ögonen
i ögonen till slut
det intiga, halvdana, triumferande, du triumferande

liv
se liv
liv se
bli liv
liv bli
liv

ursäkta

liv
liv, tack

Gatan fram. Skyltar. Människor inga. Liv, var igen, liv var? Klockan 23:00. Dansa ska jag, ska dansa jag, jag dansa, ja dansa, ja dansa. Fast i det frusna. Intet leker en fruktansvärd lek. Dansa fastna dans idag. Liv, var, tack ja liv var liv dansa liv var klockan fast i det frusna. Rösten säger saker om hur det ligger till, jag tvingas säga att rösten har rätt. Slutspel. I natt. Beckett –

se det värsta
i synen tills att
man brister
i skratt

se det intiga
i synen
tills
man brister i skratt

man brister i skratt
skratt brister man i

liv, ja var igen, liv?

skuldhölje biter
ensamhet fast

slå mot det
slå mot det
glöm aldrig att slå mot det

se det ensamma i ögonen –
att triumfera, att triumfera, att triumfera –

 
 
 
 
Text av mig inspirerad av Samuel Beckett.
Bild gjord av mig. (Från en serie på 6 bilder. Fler kommer.)

A08 3D REWORK

25:e

 

A08 A09 A10

22:e

 

 

 
 
They match well with no borders too.
And in horizontal line-up:

 

 

200220 YTA NUMBER 5 [VERSION]

inlagt av den 2020.02.20, under bildserie, eget, grafik/digitalt, inläggsserie
20:e

 

YTA 4:1
NATURE INVERTED INVENTED INVESTED

inlagt av den 2019.05.27, under bildserie, eget, grafik/digitalt, inläggsserie
27:e

 
 

INSP: LEVIATHAN IV

inlagt av den 2019.03.22, under andras, inläggsserie, inspiration, video
22:e

From Shezad Dawood Studio on Vimeo.

 
one & two
three

 

180906 (ETT: MEA CULPA)

inlagt av den 2018.09.06, under andras, eget, grafik/digitalt, inläggsserie, omsorg, poesi, text
06:e

 
skriva utan att se tillbaka
och skulden kan då bara vara min

lura mig till att vara det jag inte är finn dig själv i rännstenen finn dig själv i att vara det du är genom deras ögon text utan att titta tillbaka finn dig själv i dig själv finn dig själv i dekor och tapeter och död och irriterande radioröster och finn dig själv i att vara det du är inför dem och finn dig att vara det du är för dem och finn dig själv i att vara nedanalyserad av diktator kurator teamledare och finn dig själv att vara DET DU ÄR VÄRDERAD TILL AV DEM… och bli inspirerad av [produktanalysator] och [värdefinnare], – hot kanske bli av med anställning]

trött jag måste sova jag kan inte sova jag är uppspelt jag är ensam jag är älskad i alla dessa fall finner jag bara att jag inte kan finna någonting.. – ensam; förföljd; driven till vansinne; – skriva utan att se tillbaka, skriva utan att se tillbaka

ord blir toner och en avfärdad tillvaro därvaro till allt tillvaro natur psyke jag vet inte där jaget är finns ingenting det är en lögn relativist javisst men jag är hånad och det ska jag vara för jag har nog fel i allt detta och mitt jag är beständigt i ett förbryllande och finner jag inget här finner jag inget någon annan stans och vem ska jag vara nu när jag är jag och vem är du när jag tydligt och blödande kan säga vem jag är?

till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

finns. existerar?

det är så lätt att säga att vi är här. lätt, ja.

behöver vi mer?

dova ljud och ekande metall från hamnen när skeppen smeker varandra. ett blått ljus och overkligheten triumferar. kollaps. frånfälle. knivyta. dioder. fågelnervsång. revbensstäder. en kollaps in i nuet. en kollaps in i nuet. och sedan? –

tiden slutar aldrig. jag drar av mig mina fjädrar. det är torsdag

det är torsdag night fever

REWORK: MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

30:e

main

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ’Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
I am alone. The world is alone. Google Translate translate to English a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio av The Knife: ”Old Dreams Waiting To Be Realized”
 

(1:3)

inlagt av den 2018.05.10, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, inläggsserie
10:e

 
Triptych. More in last post – (2/3).

 
 

HUNTINGBEARSPARTTWO.BURNTHEWITCH

06:e

like tentacles around the aggressive -rn collapse, almost an apocalypse of a closed system, a mechanical system that is horrified by man and begins to dream of female breimage of the woman, they swirl around her, behind her – a sublime three-dimensional image is obtained – we see the reality of life. Some excuse themselves, throwing up -to the p the frame falls from the room. The room, the painting that multiplies and gets bigger, the wd, raped, they are tied up, m a corner – we realize, we should realize – realize years covered with Penetration. … system was within a framework where previous – Now, now, it strikes through the frame, like in other pictures and frames – no stop there, no obstruction ruler or circuit. Three images of young Syrian women are incorporated inainting, they are ed a painting. Red with a hint of mechanical patte… I paintthey are filled with deep scars – a man in uniform looking down upon them from higher elevation . A picture , a photo from a pornographic magazine is cublood, theeth pulled out, with Forced t out and pasted, inserted into the canvas. She enjoys not, she enjoys through a mask – behind is a suffering, a suffering – the psychologist will find it in the corner of her eye, right side, of left eye. The meoman screaming frochanical patterns are asts, male chests; of guilt and responsibility. The system knocked out in non-bloom. Thetorture_Forced Penetration

 
1-rhtwo_2

RADIOHEADFULSTOPYOUREALLYMESSEDUPEVERYTHING

BEARS!

giphy

giphy

giphy

HUNTING BEARS. PART ONE.

inlagt av den 2016.05.02, under andras, eget, grafik/digitalt, inläggsserie, poesi, text
02:e

young. every things open. possibility’s enormous open, it is open why does it feel like a greek tragedy why do i know what will happen when i feel so alive? snakes and ladders is a game i always have lost. they tell me to climb up. but why does it feel so good to climb down? it will be hard to come back, they say. but i wasn’t even listening.

Psychiatrists are mosquitoes and not tigers.
Swedish authors Vilhelm Ekelund and Maja Lundgren knew this.

 

 
RADIOHEADCUTAHOLE

 

 
cutahole

 
 
 
 
BEARS!
 
 
 
 
 
 
RADIOHEAD_LOGO_T_SHIRT_IRON_ON_TRANSFER

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •  
  • TWITTER

  •