Har någon verkligen förstått innebörden av titeln på Nietzsches bok ”Mänskligt, alltförmänskligt”? Helt enkelt att vi inte är kapabla att leva i harmoni med världen: klimatförändringar, överbefolkning, pandemier. Senaste forskningen visar hur varje hjärna är unik (såklart, men nu visar den att det inte är någon skillnad på den manliga och kvinnliga hjärnan). Vår hjärna är en produkt av exakt det liv vi har haft fram till nu. Så vi kommer inte kunna leva ”as one”.
När högt uppsatta chefer på NSA säger att vi inte kommer klara miljöförstöring/klimatkris borde väl någon lyssna? Eller är detta den bittra sanningen: vi är sådana egoister (även på det omedvetna planet) att vi bara kommer att se till oss själva? Att du kanske inte tror det om dig själv, att du tror du är solidariskt nog att sätta din nästa före dig så vet jag inte om jag tror på dig.
I filmen Turist av Ruben Östlund kommer ett alarm om något livsfarligt. En familj med två barn sitter vid ett bord när detta händer. När alarmet ljuder struntar mannen helt i sin familj och springer iväg för att klara sig själv. Men alarmet var fel, inget hände.
Är det AI:n som kommer att bli Nietzsches övermänniska? Kommer det finnas kvar något mänskligt medvetande i framtida ”levande organismer”? Eller är det cyborgen, mixen, som kommer härda ut? Eller är det redan över, är det bara biverkningarna som inte visat sig än?
– har rymt, vet inte varför. Från det yttersta slättområdet som nu ligger försvunnet i mörkret likt översköljt av ett svart dånande hav. Iskall svart vind som slår emot. Våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos. Springer. Rusar i riktning mot ljuset: centrum där det ligger så våldsamt långt bort. Det artificiella paradiset. Ständig Frånvaro.
Jag vaknar tidigt söndag morgon
sätter mig i mörkret och röker tre cigaretter
vilket jag aldrig gör annars.
Men mörkret och tystnaden
och med lugn i mig själv blandat
med en någorlunda nykter ångest
sitter jag där och tänker, känner, tänker.
Och träden med ett ljumt subtilt ljus bakom.
Tror det är dimma, men det är för svart
för att se. Jag tänder inte en lampa. Kallt mörker.
Kalla tankar. Tändstickan sticker i ögonen.
Vill ha mörker. Ljuset kommer, ingen kan
stoppa dagen. Men det är september.
Kanske dimma och regn idag.
Men jag vill se solen.
Jag vill att den värmer mig.
Att den ger mig infall. Att den ler.
Tänker ord, att beskriva det som är
det absoluta tysta och alla nedsläckta
fönster och människor som sover.
Eller människor som ligger vakna
det är annorlunda tider nu,
vem kan inte ligga och kämpa mot vargar?
Vem är jag som sitter i mörkret
runt klockan fyra på söndag morgon
och letar efter tankarna och orden?
Det är en ångest, det är det ständiga
försöket att förklara för mig själv.
Nej det är inte fåfänga, det är en frånvaro.
Den frånvaro som Birgitta Trotzig beskriver.
Den äter.
Den äter på min kropp.
Frånvaron av hemmet, boningen, handen.
Fastän hemmet och boningen är där. Och katten.
Och kanske min egen hand på min axel.
Mörkret dimman cigaretten tystnaden
är en sorts med-samvaro med mig själv.
Fast frånvaron är ett blodigt tigergap
och en stickande mygga. Den närmar sig och
kommer när som helst att dra mig ur mig själv.
Då blir jag under stunder hemlös, svartmålad,
världen svarar inte. Heideggers kuslighet.
Frånvaron och kusligheten.
Katten med den varma pälsen
och den tidiga mörkrets cigarett
och den sublima dimmans förtrollning
finns inte mer.
Nej, den finns inte mer.
Ett leende är inte ett leende.
Inspirationen är inte inspiration.
Ting är inte separata ting.
De bara är. De svarar mig inte.
Den rustade glädjen och den nyktra ångesten
är skör. En liten spricka räcker.
Klockan är 06:21. Det börjar ljusna.
Jag hör vargar ropa. Jag ska ta mig en sista cigarett.
lånade Norén
bläddrade snabbt och läste ordet Nietzsche
Nietzsche, varför blir jag intresserad direkt?
senare, hon i en butik hade blått hår
och hade en massa tatueringar på sina händer och handleder,
som om hon gjort dom själv vid nåt inspirerat tillfälle
jag tyckte det var snyggt, fritt, kanske en allierad –
som med tjuvar och alkisar och bohemer och tjackpundare
och allt rännstens-dravel, mina allierade
Normandie-loser-smellsliketeenspirit-allierade
sväljer ner två med smärtlindrande
men han är inte jag
inte nu (inte längre?)
och jag ber inte om ursäkt
hennes tatueringar var grymma
funderar på att göra en tatuering, kanske ska stå FS för de där bokstäverna betyder mkt för mig, men jag kan inte berätta, nej inte än, kanske en dag för en viss person – och om den personen förstår det rätt så borde det vara bästa komplimang hen fått någonsin
jag köpte en märkpenna, svart
där i butiken med hon i blått
ska skriva FS nu, på handleden
jag låg och lyssnade på radio en kväll
folk ringde in för att berätta om de värsta nätterna de haft
de hade kört bil hela natten, de hade suttit och väntat
på en tv-intervju hela natten, någon hade fått in en
nattfjäril i örat som gjorde att personen inte kunde sova
alltså: är det de värsta sakerna? jag blir skrämd.
de som har nätter som de djupaste avgrunder?
natt efter natt efter natt efter natt efter natt?
vill inte anklaga men
hur ska jag inte anklaga?
Nietzsche igen:
”Jag ska inte ens anklaga den som anklagar.”
Nietzsche igen:
han lämnar mig aldrig
det är nog det som är med honom
han kan aldrig kommas bort från
han är en sjukdom
men en sjukdom som visar på hälsan som visar på sjukdomen?
jag skriver ett citat som skulle kunna vara hans, fast är mitt, fast är hans:
”DET ABSOLUTA, FUNDAMENTET, ALLA GUDAR, ALLA FÖRSÖK TILL ENHET, VETENSKAP, ALLT SOM VILL SÄGA SANNINGEN – DET ÄR BARA EN DIMMA”
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.
Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.
– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!
Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.
Det du gör nu, är det något du VILL göra?
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).
Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur? Just det. Du vill inte lägga ut ett ord på nätet. För det är som att kasta ner ett mynt i en så djup brunn att du aldrig hör när den slår mot ytan. Varför skriver du? Jag skriver för att någon annan ska läsa. För jag lyssnar just nu på Tricky, och han har ”lagt ut” sina grejer. ”Den som inte talar är död” heter en diktsamling av Kristian Lundberg. Om en tänker endast på den titeln så är det ju självklart att jag ska prata, tala, skriva. Gör det då! Det är ju precis det jag gör. Nej, stop nu du! Nu har du mått ”bra” för länge. Det märker du ju nu när du skriver detta, eller hur?
Jag hör skärmfrekvens, dit och dit,
stannar upp i looparna, visar bilder
på förvirrade människor. – springer i loopar
Rynka liten på hand,
berättar liten lång historia.
Ska riva själen ur mig,
min egen-anlitade minister.
bilder förvrängs. skulden klämmer sig fast. jätteskalbaggar invaderar min hud. som sjuka uppstötningar. river min hud till blod. aftonbladet rapporterar om skalbaggsinvasion. och om möten i hamnen som slutar med våldtäkt. skaffa dig en utländsk fru. hälsa inte på din granne. bry dig inte om det du bryr dig om. jag rapporterar jag med; – i ett skolkök tappar en sjuåring sin matbricka ett skrik från fröken så hårt och gällt och alla tittar nej det är inte möjligt, det är inte möjligt.
nämn inte ordet moral, inte ordet etik. jag vet en glänta i en skog,
där kan du utan att någon hör dig skrika ut din ilska.
bilder utvinns ur skadorna, vissna löv, fantasimonster.
brännskador orsakade av skalbaggar. galenskapen i det lilla. galenskapen i det stora. en rå känsla. avstånd av allt. stolen i hörnet är mil bort. skakar din hand men jag vet inte vem du är. valet är nära, jag tror inte vi vinner. gigantiska skalbaggar. nu i hela sverige. nu i världen. unga män tror sig vara oövervinnliga. tidning rapporterar om en sönderslagen brevlåda, om en rånad kiosk, om löjligheter och jag kastar nästan upp. skalbaggar klär sig i slips. de jävlarna har tagit min oskuld igen.
slutligen:
Betala för din frihet. Betala. De krälar nu över hela min nakna kropp. Deras sylvassa gaddar. Kan inte göra något. Kan inte göra något. Du är skuld, betala. Slutsats: om du vill leva på planeten Jorden så måste du betala. Du är i skuld. Till vem? Jag har ingen aning. Har du?
asymmetriska figurer i död-blå rymd vakuum kallt små fläckar av rött rött svart blått tror jag kan se karlavagnen där uppe allt i cirklar krumbukter icke raka linjer ekens fingrar rör sig till evig melodi tacksam för en värld där jag får vara helt gratis var hade (jag) varit annars ser tre punkter de tycks röra på sig som endast stjärnor kan bakom allt en helt vänlig kapten kättingar fri luft dimma i det röda för mig mot dig dig dig mötes vi i vitvakenheten just vi samtalar tusendels sekund innan någon vaknar innan nån fattar ja vi tar allt av våra kroppar rörelsen perfekt rör hud de vet inte men jag vet och din hand är i mitt hår när du somnar somnar en helt ny plats ett helt annat liv jag gjorde det nu har jag ingen aning om stammen jag går på verkligen håller från min hela tyngd jag kanske gjorde fel nej nej vila är för dom vila är för dom
Jag skrev igår: ”Våra samveten vet så mkt om oss. Tänk på det: att ombesörja, att lyssna på sig själv och när sticker till så vet vi att detta är inte bra.” Kanske lite naivt. För ibland kommer frågan upp om en ska göra JA eller NEJ. Och det kan vara omöjligt att välja för samvetet säger inget och du får grubbla och göra ett val själv. Och för att krångla till det lite ytterligare så kan valet att göra en ”dålig” sak framför en bra göra det bättre för oss längre fram i tiden. Ett exempel är att bara bryta upp från det liv en har. De flesta säger kanske att du gör rätt nu, du är på rätt linje. Men om längtan efter det andra är så stark så tror jag faktiskt att långt nere i oss själva så kommer faktiskt samvetet och säger: Om du inte gör det så kommer du ångra dig i resten av ditt liv. Eller omformulerat: Stick till den jävla staden och lev det jävla liv du vill! Så att ombesörja sig själv, det är INTE en lätt sak. Men att försöka göra det och upprepa att försöka göra det, det tror jag på. Och sist: Det är BRA att det är SVÅRT ibland.
Anima. Att en individ kan rättfärdiga detta ett mitt livs hela j*vla existens med krumbukter, fallna frukter och ord utskurna ur likt bark blod sav. En individ som existerar här i samtidigheten. Ditt namn har varit ett mantra som närt mitt nervsystem. Jag ska berätta. En dag. <3
En obehaglig stämning kan tas
över av en ännu värre stämning.
Men allt är relativt. (”Why the Why?”)
Jag vet. Jag känner dig.
Det finns nästan inget som skrämmer dig.
Du är du. Du är bara du.
Om dom skulle bränna staden,
hade du inte rört ett ögonbryn.
Men där tillståndet. Det värsta. Ankomst nära. Hellre en kniv bakom din rygg. Hela tiden. Och. Och så kommer det. Tomhet. Meningslöshet. Din kuslighet, din skräck.
Det var ju skräckfilm
dom kollade på
och alla höll för ögonen
men du såg
bara dammet
på teverutan
mer fanns inte
så du också
tryckte hårt ner dina ögonlock. –
***
Att verkligen skriva är svar.
Hon vänder sig om indignerat och tittar på mig och tittar sen på rörelserna. Om jag kunde få följa med den blicken och vara där hon är. I rörelserna. Jag tror vi är på bio. Eller i en nattpark med belysta träd. Eller så läser hon morgontidningen. Men jag gör det inte. Jag är drabbad av en mer och mer påträngande kuslighet. Och jag vet vad som väntar. Jag blir hemlös.
Att skriva är tystnad. Skärmen är inte dammig just nu. Jag kartlägger mig själv när jag skriver. När kusligheten slår till kan jag inte skriva ett ord. Men nu, halv sju på morgonen är min kropp snäll mot mig. Hålla fast vid tystnaden.
Katten sover djupt. Det regnar en aning. Idag kanske jag åker till en annan stad. Fast inget är säkert. Ingenting. Som sagt, kroppen ler med mig. För det är tidigt, mörkt och allt slumrar fortfarande. Det är den bästa tiden. Vad som komma skall är att magen fylls med myra efter myra, det börjar ljusna, bilar hörs konstant, skrän och röster bildar, ja, allt annat än tystnad.
Denna tystnad eller extasen. Där finns samma tystnad: bland människor och musik som jag verkligen tycker om. Det är att skriva kropp. Skriva med blod. Att röra vid en annan kropp. Hen jag ser ett ögonblick på dansgolvet. Blodet som pulserar. Vi byter blickar. Ett svar. Men plötsligt ser jag hen inte mer. Min kuslighet kan komma blixtsnabbt. Då är det slut för den gången. Dum som jag är visar jag upp en glad min. Men det är dags att gå.
Morgontidningen eller de belysta träden. Ingenting. Jag frågar efter svar men ingenting svarar. Det är bara damm. Tittande ut genom fönstret. Ingenting. Och hela tiden sökande efter något i världen som svarar. Det är en passion, för att befinna sig i kuslig tomhet har bara en lösning; att någonstans, på något vis, kanske på ett farligt vis för mig själv och min hälsa… just hitta svar från världen, från tomrummet. Om ett svar kommer så är jag inne i världen igen. Jag deltar.
Det är, för mig, inte möjligt att stanna kvar på platsen utan svar. Det är väl här som vi möter Intet. Heideggerskt talat: så nära vi kan komma det rena Varat eller det som är Kusligheten eller med en annan bra beskrivning: Hemlösheten. Jag minns inte om han tyckte att man skulle stanna kvar där och lära sig något av det (men om man lär sig något av det så säger jag att då har man just fått ett svar och upplevelsen av intet har tagit slut). Jag vet inte. Jag leker med ord bara. Vill ni veta så läs What is Metaphysics? och The Fundamental Concepts of Metaphysics. Nu skiter jag i Heidegger. För tillfället.
Men jag tar med mig ordet hemlös. Kanske då metafysiskt hemlös. Äsch.
Hemlös. Världen blir tom. Det finns inget som svarar. Ett tomt rum, bara en kvadrat. Hur ska något dra ut mig härifrån? Några myror har hittat sig till magtrakten och jag vet så väl att jag kommer få uppleva det jag pratar om igen och igen. Fan.
Jag brukade ibland titta på henne när hon tittade på TV. Hon skrattade till då och då. Ögonen rörde sig lite, hon följde skådespelarna och lyssnade på vad de sa. Och jag satt och letade mening. Som mental huvudvärk. Så var det ofta. Men jag berättade det aldrig. Inte riktigt uttryckligt. Nu har jag insett mer.
Jag ser det lätt när jag tittar på människor. Några som samtalar om ett ämne eller någon som glatt beskriver en vara för en kund i en affär. Någon som intresserat läser en tidning medan hen äter lunch. Folk som följer sig själva och där något mentalt stop inte så ofta uppkommer.
Albert Camus skriver om en man som springer för att hinna på spårvagnen för att följa sin vardagliga rutin till sitt arbete. Men mannen stannar till och stirrar bakåt, där han kom ifrån. Där börjar det absurda. Ett varför uppkommer.
Men det är det absurda. Du kan bli indignerad över att just gå emot det absurda. Då har du ett svar där. Eller nja. Camus nämner ju Heidegger som en som befinner sig mitt i det rena absurda i Myten om Sisyfos.
Det känns kusligt. Som om det sakta kommer krypande. Jag är ett lätt byte.
Det har ljusnat. Mer än en timme har passerat. Jag blir sugen på en cigarett. Det brukar vara ett dåligt tecken. Tänker på titeln Naked Lunch. Det finns nakna cigarettstunder. Hemlöst sitta och röka en cigarett som inte smakar någonting. Naked Smoking.
Ja, nu kryper myror på mina fingrar och jag slutar att skriva.
Jag har varit uppriktig. Ska detta publiceras? Jag vet inte. Brukar ju inte direkt skriva dagbok här. Detta är något annat. Det är kanske en rörelse mot fler svar. Svar som svarar oftare.
Isflak långt ut. Ensamma själar. Figurerna rör på sig.
En man längst ut på piren. På piren, längst ut.
Ett streck med fingret, en cirkel, vågor – musik, i avstånd ett förgyllt skrik, dansande, blivande, slutligen (öppnande). Öppnande. Öppnande. En väderbiten byracka ser på stjärnorna –
blodiga tassar en väg fram, jag är här nu,
ensamhet föder extas, bilder mönster, river ryggar –
Mörka ögonvalv drömmer om de äldsta gudarna, om förlorat
och vunnet. Vraket, kadavret reser sig ur kättingar.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy