ATT BLI KLAR MED SAKER

inlagt av den 2020.05.24, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, omsorg, prosa, text
24:e

 

 
 
Saker ska bli klara. Planeringen inför nästa beställning av teknik måste radas upp. Att snabbt spara in timmar genom byråkrat listar reservdelar. Maskin hållas samman, icke del 12b till del 12A icke framtagit. Hot om uppehåll rörande minuter. Kallas spill. 500 enheter. 1000 enheter. 10000 enheter. Spill byråkrat vetenskapsman forskare partisk jäv. ATT HÅLLA SAMMAN MASKINERIET.

Historia och framtid. Att känna sig hemma där man vill vara. Hela tiden fara eftersom framtid stum. Den ger inte ledtråd. Att känna sig hemma: hela tiden i fara. Hemlösheten ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är där här. In-kastadhet. Vi är därvaro. Vittne, jag vittne. Spiller jag tid? Försenar jag? Låt dig gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina j*vla scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. Så, gå du förman iväg! Du kommer inte att lära dig någonting. Hör du inte din egen klocka ringa? Nej. Försent? Du hör inte dig själv. Förman, du byggde MASKINEN.

Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Han talar rakt in i nu-världen. Kontemplationen, det meditativa tillstånd där tanken leker fritt förstörs av den piskande armbågsvassa vilje-ambitionen. Det är i flödet, i kropp, – i blodets färd man ser det viktiga. Ett sorts fält, yta, min kropp jag måste bära och inte förlora. Grundstämning. Känslan av min mot mig själv ärlighet; tanke handling. Men vargen i skogen är snabb, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig.

Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

 
Vittne, du vittne! Spiller jag din tid? Försenar jag? Låt dig då gå iväg! Spiller tid jag spiller tid vinner tid förlorar dina scheman är redan föråldrade. Jag tar tid. Jag tar mig min tid. Min tid. För mitt arbete. Mitt arbete.

Det du gör nu, är det något du VILL göra?

 
 
Bilderna överst kommer från boken Nietzsche:att skapa sig frihet.
Sen vet ni ju hur jag är, jag var tvungen att leka lite med bilderna (på gott & ont så att säga).

 
 

CITERAR MIG SJÄLV #5 (KEDJORNA)

inlagt av den 2013.01.13, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
13:e

130107_1

 
Skissen. Drar linjer (ej räta – en omöjlighet).

Utanförskapet: – att ställa sig utanför (påtvingat?) Att skapa sig själv – att skapa sin karaktär. Inom oss en massa (multitude), en rörelse framåt med tusen valmöjligheter. – I ett starkt självkonsensus (kritisk punkt) se på dessa och ur detta brokiga grenverk välja ut dem som skall vattnas och tas hand om. Dessa skott, dessa frön med löften om ett brinnande blivande. Lägg den varma handen, rörelsen mot dessa, – skapa dem.

En teckning. En skiss av en människa. Att gå från denna. Att ha denna som karta, att förstöra denna i vidarerörelse mot andra tankar. Följ –

Aktion och reaktion. Den ständiga aktionen – att bli och igen bli. Smärtan ekar, kroppen i ständig upplösning – löftet om föreningen, sammansmältningen – möjligtvis ett hinder, en reaktion. Den utopiska Staten, människan i ett ständigt lugn, i harmoni med sig själv och natur – detta kanske den största lögnen!

Skissen. Drar linjer (ej räta – en omöjlighet) och skapar vidare från en obefintlig första plan. Här konstverket, ej stagnerat, ej i en dammig ram (nutiden blir historia). I blivandet – skissen som rör på sig, är animerad, ej sparad någonstans. Glöms när den ska glömmas. Raderas när den blir onödig.

Man kan kalla detta anarki, och jag tror människan är anarki.

Jag kan inte begära att du ska förstå, jag förstår inte mig själv. Bara ett myller, rötter bildar vitsippor – de vissnar, dör bort, senare slår nya ut. Vi kan aldrig stanna upp. Dock slå ut igen och igen – i kanske nya former. Kanske –

***

Frihet –

Rädslan för att sitta fast. Att detta är detta. Ett djävulskt kitt, ett lim över livet. Blålera. Läser boken, gör något som skrämmer mig varje dag, tar tabletterna. Tabletter, ja.. Kom och tänka på några rader av Michel Onfray:

Fängelser, psykiatriska kliniker, psykologiska rådgivare, psykoanalytikernas väntrum, mottagningsrummen hos sofrologer, äktenskapsrådgivare, reflexologer, radiestesister, magnetisörer och diverse spåmän, sexologernas mottagningar, köerna till apotekens psykofarmaka och allehanda postmoderna schamaner – allt ingår i dansen runt dessa bräckliga själv, dessa krossade jag, vilkas identitet aldrig fullbordats.

Eller vidare Nietzsche när han skriver blodigt om vad frihet är. Detta är en mycket bra aforism, en av de bästa jag hittat (den borde kanske läsas varje dag, men var aktsam med vilka värderingar du lägger i den). Från Mänskligt, alltförmänskligt:

Inte känna nya kedjor. – Så länge vi inte känner oss beroende av något anser vi oss oberoende; ett felslut som visar hur stolt och härsklysten människan är. Först när hon antar att hon under alla omständigheter skulle märka och inse ett beroende hon hamnat i, utgår hon från att hon annars åtnjuter oberoende och därför skulle få en motsatt upplevelse om hon undantagsvis förlorade det. – Men tänk om det förhåller sig tvärtom: att hon alltid lever i ett mångfaldigt beroende men tror sig fri när hon på grund av lång tillvänjning inte längre känner kedjans tryck? Bara nya kedjor upplevs som ett lidande: – ”Viljans frihet” betyder i själva verket inget annat än att inte känna nya kedjor.

***

så la jag pennan åt sidan
natten stirrade på mig genom fönstret

här är bara jag
inte trött
ingen ingenting

fastkedjad
fast i det fasta
blåleran, klistret

sömntabletten finns att ta
men jag avskyr den
den dödar tid

hellre här,
fastnålad
med tiden som ovän

dessa kedjor,
vem ska hjälpa mig med dessa
de börjar bli tunga att bära

INSPIRATION: Ur Nietzsche : att skapa sig frihet

inlagt av den 2011.02.04, under andras, inspiration
04:e

Boken finns här.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •  

  •  
  • TWITTER

  •